Typ av killar jag faller för.. hm. Det är svårt att säga, för dom har aldrig riktigt varit inom samma stereotyp, om man säger så. Men jag har helt klart lämnat bad boysen, för dom är inte ens trevliga att bara vara med längre, nej, jag gillar killar som är snälla, och trevliga, och såklart väldigt roliga, för jag tycker det är så roligt att ha roligt! Sen spelar faktiskt inte ett speciellt utseende någon roll, för som en klok klok vän sagt - Tycker man om någon blir dom finare i dina ögon. Det viktigaste för mig, är nog att jag får en riktigt bra kompis. Som jag råkar vilja pussa också.

Jag har alltid vela göra mycket med mitt liv, och såhär ser det ut just nu:

* Resa tills jag inte kan räkna upp alla ställen jag har varit på under ett andetag.
* Seglan jättelångt, åt nåt håll, och bli jätterufsig i håret och tycka att det är skitspännande.
* Lära mig surfa med Ellen i Australien.
* Gå långt, och sen gå tillbaka och berätta vad jag såg.
* Skriva tusen Memoarer, och bara visa dom för en utvald person.
* Lära mig allt möjligt om musik, och göra nåt bra av det. Lära mig spela ståbas och munspel och trummor och cello och harpa och didgeridoo.
* Ångra det som inte spelar någon roll, och acceptera resten.
* Bli 1.77 lång. Man måste ha höga (hahahaha) målsättningar.

Såklart är det här bara en bråkdel, men jag kände att det började spåra ur. Och dessutom ser listan säkert helt annorlunda ut om några veckor.

I min pappasläkt har vi så länge jag kan minnas alltid firat våra födelsedagar med varandra. Främst barnens i och för sig, för att det var vi som ville ha tårta och massa presenter. Det var pappas syskon och våra kusiner som samlades, av någon anledning nästan alltid halv sju - jag antar att det är en ganska bra tid för tårta. Vår familj gillar tårta ganska mycket. Grejen är det att vi är ganska många också. Med pappas tre syskon som bor här och med mina kusiner blir vi minst femton stycken som samlas. Alltså mycket tårta.
På senare år, har vi också börjat gå på bio varje år på mellandagarna, kusinbio, vi ser alltid någon ny storfilm eller fanatsyfilm, och nu när några av mina kusiner har gift sig och fått egna barn, blir vi.. fler som samlas. Och så fikar vi efteråt såklart.
I år hann vi inte gå under mellandagarna, utan ska gå på narnia imorgon istället, fika hemma hos julia i hennes nya lägenhet. Jag ser fram emot det jättemycket, för det är väldigt viktigt för mig.

Eftersom att min datamus led av akut funkarintealls igår, skriver jag det här, ganska korta, inlägget idag istället!

Jag är jättehungrig just nu, eftersom att det var Meatball Monday idag på skolan. Alltså, köttbullsmåndag, det låter kanske lite.. svenskare. Och inte nog med det, potatisen var värre än vanligt, totalt katastrof, så jag åt en stor mängd morötter istället. Så det skulle sitta fint med typ pommes eller tacos eller palt eller müsli. Okej, jag dagdrömmer om all mat vi har hemma helt enkelt.

“It’s time to start living the life you’ve imagined”

Henry James

Löftet jag gav mig själv nyårsaftonen 2009. Nu var jag less. Jag skulle sluta vara beroende av människors bekräftelse, och inte trycka ner mig själv om jag inte fick den. Jag skulle dra arslet ur vagnen och börja i kör, för det skulle bara var nyttigt för mig, och jag hade velat det i flera år. Jag skulle sluta noja över var människor i min omgivning faktiskt stod, och vad den allmänna åsikten om mig var. Jag skulle också göra så många nyttiga och gynnande saker för mig själv som möjligt. Men främst av allt sa jag åt mig själv att sluta tycka synd om mig själv, för allt jag gick miste om och alla saker som helt enkelt inte hände. Jag började upprepa citatet för mig själv som ett mantra – sa jag det tillräckligt ofta skulle det faktiskt hända.

Visst fick jag en knacklig start, men till våren hade jag börjat i kör, fått flera nya, roliga vänner, som jag fick uppleva en helt galen vecka i Malmö med. Jag hade börjat träna, och jag satte upp rimliga krav, jag ville ta det i min egen takt, jag gjorde det mest för att bevisa att jag kunde. Och jag har gått ner i vikt, inte mycket, men tillräckligt för att jag själv ska känna att det är skillnad. Sen om andra märker det, är det bara en bonus.

När jag slutade högstadiet försvann den sista anledningen till att inte lyckas. Det var rollen jag hade i min klass och i min skola som jag ville bli av med. Jag hade fått den när jag kom till Husumskolan i sjuan, och jag hade utan tvekan förändrats mot slutet av nian.
Som en sidolinje kan jag säga att jag saknar flera av mina klasskamrater (och vissa lärare, hosthost) väldigt mycket, jag hade en underbar högstadieklass och tre ovärderliga år, och även om det var en lättnad att sluta nian gjorde det lite ont i hjärtat.

Sedan började jag estet. Oj, vad det gjorde spännande saker med mig. Och ni som ser, hör, eller träffar mig på skolan då och då, och som kände mig tidigare, märker kanske skillnaden om ni tänker efter. Visst har jag alltid varit tokig, men jag trodde inte att jag skulle våga vara mig själv och släppa folk in på livet utan att tveka, och utan att vara rädd för vad de tyckte. Jag har också förstått hur jag ska prioritera för att det ska vara bra för mig, och inte för någon annan idiot, och nu gör jag bara det jag vinner på. (Förutom arbetsmiljöläran, den hoppar jag helst över, men vem vill göra den?)

En sak, som jag upptäckte för ungefär två veckor sen, var att jag faktiskt tror på personer när de säger positiva saker om mig. Jag kan till och med hålla med, och säga det. Jag har också fattat att vänner kommer och går, och att jag måste ta vara på de stunder som blir, inte försöka hålla fast i något som tillslut inte funkar. Och jag har märkt vilka gamla vänner jag kommer att ha kvar länge till – Therese, Jossi, Sandra, Hanna, Mari, Klara, Ellen – och vilka fina vänner man kan få på så kort tid i en ny miljö.

Dans på gnistan, jag dansar foxtrot med en väldigt okänd, väldigt lång kille.

Och då säger han: Du har lite tajt mellan benen, jag har lite svårt att komma in.
Och då säger jag: Hahahahahaha. Okej.
Och sen dansar jag inte mer med honom, för det är hemskt.

Tackar som frågar!

Inte trodde jag, första dagen på estet, att jag skulle få träffa såna grymma människor som mina klasskompisar.
Och inte trodde jag att jag skulle växa så mycket i mig själv, så fort, som jag har gjort.
Och jag trodde verkligen inte att jag skulle hitta vänner i de personer jag tycker så mycket om nu, och det är det bästa! Jag har kommit närmare gamla vänner också, det är guld värt.
Jag säger det bara. NI ÄR KANONIS, AWESOME, SUPERMEGAFANTASTICO, UNDERBARA, GALNA, BÄST. BÄST!

Nu får facebook ta och bestämma sig. Om man skickar puffar någon, meddelas man att "Järhald Konovalenko har blivit knuffad." Om ni frågar mig, är en puff och en knuff två HELT olika saker. Att puffas är sofisticierat. Jäkligt svårt ord att stava förresten.
Obs. Järhald Konovalenko är ett påhittat namn. Höhö.

Här följer en lista på ord, saker eller uttryck jag har på repeat i min hjärna.
- Special. Det är nog mitt nya bajs! (Och bajs hängde med i fyra år. Hemska tanke.)
- Köttig. Det började med Rickards novell, nu är allt köttigt.
- Eriks hummande till Don't worry Be happy, men det är ganska hemtrevligt.
- Ordet transinator. Den ni, lista ut hur det hamnade där, det är en bra fråga.
- Blommor och får som lever i harmoni.

Det sitter två tjejer bredvid mig, dom måste praoa på estet, och dom lyssnar på KANONJOBBIG salsa- och merengemusik (läs skitmusik feat. Wail-göran.) Sånt borde förbjudas.