“It’s time to start living the life you’ve imagined”

Henry James

 

Löftet jag gav mig själv nyårsaftonen 2009. Nu var jag less. Jag skulle sluta vara beroende av människors bekräftelse, och inte trycka ner mig själv om jag inte fick den. Jag skulle dra arslet ur vagnen och börja i kör, för det skulle bara var nyttigt för mig, och jag hade velat det i flera år. Jag skulle sluta noja över var människor i min omgivning faktiskt stod, och vad den allmänna åsikten om mig var. Jag skulle också göra så många nyttiga och gynnande saker för mig själv som möjligt. Men främst av allt sa jag åt mig själv att sluta tycka synd om mig själv, för allt jag gick miste om och alla saker som helt enkelt inte hände. Jag började upprepa citatet för mig själv som ett mantra – sa jag det tillräckligt ofta skulle det faktiskt hända.

 

Visst fick jag en knacklig start, men till våren hade jag börjat i kör, fått flera nya, roliga vänner, som jag fick uppleva en helt galen vecka i Malmö med. Jag hade börjat träna, och jag satte upp rimliga krav, jag ville ta det i min egen takt, jag gjorde det mest för att bevisa att jag kunde. Och jag har gått ner i vikt, inte mycket, men tillräckligt för att jag själv ska känna att det är skillnad. Sen om andra märker det, är det bara en bonus.

När jag slutade högstadiet försvann den sista anledningen till att inte lyckas. Det var rollen jag hade i min klass och i min skola som jag ville bli av med. Jag hade fått den när jag kom till Husumskolan i sjuan, och jag hade utan tvekan förändrats mot slutet av nian.
Som en sidolinje kan jag säga att jag saknar flera av mina klasskamrater (och vissa lärare, hosthost) väldigt mycket, jag hade en underbar högstadieklass och tre ovärderliga år, och även om det var en lättnad att sluta nian gjorde det lite ont i hjärtat.

 

Sedan började jag estet. Oj, vad det gjorde spännande saker med mig. Och ni som ser, hör, eller träffar mig på skolan då och då, och som kände mig tidigare, märker kanske skillnaden om ni tänker efter. Visst har jag alltid varit tokig, men jag trodde inte att jag skulle våga vara mig själv och släppa folk in på livet utan att tveka, och utan att vara rädd för vad de tyckte. Jag har också förstått hur jag ska prioritera för att det ska vara bra för mig, och inte för någon annan idiot, och nu gör jag bara det jag vinner på. (Förutom arbetsmiljöläran, den hoppar jag helst över, men vem vill göra den?)

 

En sak, som jag upptäckte för ungefär två veckor sen, var att jag faktiskt tror på personer när de säger positiva saker om mig. Jag kan till och med hålla med, och säga det. Jag har också fattat att vänner kommer och går, och att jag måste ta vara på de stunder som blir, inte försöka hålla fast i något som tillslut inte funkar. Och jag har märkt vilka gamla vänner jag kommer att ha kvar länge till – Therese, Jossi, Sandra, Hanna, Mari, Klara, Ellen – och vilka fina vänner man kan få på så kort tid i en ny miljö.

 

Men om någon hade frågat mig för ett och ett halvt år sedan om hur jag trodde att min framtid såg ut, skulle jag antagligen ha svarat ungefär samma sak som jag skulle svara nu. Skillnaden är att jag faktiskt tror att det kan bli så. För i slutändan är det helt upp till mig om jag ska vara lycklig eller inte. Och då är valet uppenbart.

29/12 2010