Min konstiga jag och lov och framtiden i ett enda inlägg.
Åh vad gillar tanken av lov. Åh vad jag gillar att räkna ner till lov. Åh vad jag gillar de första två dagarna på kortloven.
Jag vet inte hur jag ska avsluta det här inlägget längre. Det spårade rejält.
- Det är första dagen, då jag liksom bara tar det lugnt, sover och känner att "MÅNDAG OCH JAG KAN SE PÅ ELLEN DEGENERES KLOCKAN ETT PÅ FEMMAN OM JAG VILL."
- Andra dagen har jag kanske något pågång, och känner att "TISDAG OCH JAG KAN GÅ PÅ STAN HELA DAGEN."
- Onsdag - då börjar jag sova till halv elva bäst jag vill, även om jag vet att det känns som att jag sover bort dagen om jag sover längre än till tio.
- Torsdag - Jag börjar inse att alla saker som jag tänkte göra på lovet inte har blivit gjorda än, och att jag har ju inte umgåtts med några kompisar, bara med dom påhittade på datorn.
- Fredag - Jag uppdaterar tumblr, min mail, ja till och med twitter och tittar in på de bloggar jag följer var femte minut. Jag är fruktansvärt rastlös och bedrövad. Jag fattar inte vad jag gör med mitt liv. Jag städar mitt rum.
- Lördag - Fattar inte att lovet är snart slut. Ångest. Gråtet nästan över ensamheten som hägrar hemma hos Norgrens. Klarar inte av att vara med föräldraskapet när dom kommer hem, för dom är för sociala och jag måste få vara själv om jag ska klara mig genom kvällen.
- Söndag - Försök inte prata med mig. Jag är en lättirriterad superexalterad uttråkad berg- och dalbana.
Om och om igen upptäcker jag samma sak så fort jag blir ledig en längre tid. Jag klarar inte av livet utan rutinerna. Jag blir ett känslomässigt, handlingsförlamat bylte. Och jag överdriver inte när jag säger detta. Det har tagit jättelång tid för mig att inse varför jag blir så uttråkad på lov, då jag faktiskt får göra precis vad jag vill. Det är mönstret som saknas, och jag är en väldigt svårändrad rutinperson. Att lära mig att torka golvet rent eller hänga upp handduken efter jag duschar blev en rutin när jag var sådär sexton. Japp. Jag kommer inte ihåg att sjunga upp varje dag, fast än jag vet att om jag skulle göra det, skulle jag vara ännu bättre på att sjunga.
Det är därför väldigt läskigt det här med att gå ut gymnasiet. För jag vet att jag inte vill söka vidare direkt. Jag vill mogna. Jag vill jobba. Jag måste få resa. Jag måste få bo någonstans som inte är hemma. Jag måste träffa nya människor. Helt enkelt göra totalt kaos i min rutin, skaka om och sparka lite på. Skillnaden är väl att det förhoppningsvis leder till något produktivt.
Jag vet inte hur jag ska avsluta det här inlägget längre. Det spårade rejält.
Kommentarer
Trackback
