annatyra

I mitt huvud kommer det här inlägget bli långt. Vi får se vad som händer. 

Jag har haft en otroligt rolig och hektisk och jobbig vecka. Precis som de senaste fem veckorna. Oj vad jag har lärt mig nya saker om mig själv. Oj vad jag har lärt mig nya saker om mina närmaste. Oj vad svårt det är att ångra sig och måsta ta konsekvenserna, och att vara trogen sina vänner när de egentligen har fel. Ni förstår inte mycket va?

Pappa och Maria bjöd över en vän till familjen, väldigt klok person, Peter. Vi började diskutera tro. Och hur svårt och komplext och vackert tro kan vara. En fråga som jag speciellt kom att ställa mig var (det här var en bra bit in i samtalet, och det var efter en udda avstickare till tusen och en natt-sagorna) varför är Jesus ibland en större del av kristendomen och tron, när det var Gud som skapade människan och deras tro? Men samtidigt, hur ska jag kunna tro på något som är så svårt att nå? Så otillgängligt för mig, medan jag vet att Jesus fanns, och jag så lätt kan ta till mig hans budskap om kärlek. Det är ett mycket rimligare alternativ för mig.

Jag har känt närvaron av Gud - Jag kunde inte själv säga vad det var, men det var som en käftsmäll och tusen kramar samtidigt - en gång, på en väldigt nära väns dop för några år sedan. Det var ett frikyrkligt konfirmationsdop, och när vi, efter att hon doppats ner i vattnet och byt kläder, stog runt henne upplevde jag en så otroligt skrämmande känsla av att vara en del av allt. En del i ett stort flerdimensionellt pussel. Jag kände.. en nåd vändas mot min vän. Jag kan inte förstå att jag säger det här. Det är så otroligt för mig.

Det här har också att göra med en status jag skrev på facebook i veckan, "Jag hade glömt hur sur jag blir när jag inte får veta svaret på mysterier". Det finns så många mysterier i livet. Och jag är livrädd. Jag är dock bra på att ljuga för mig själv och tränga bort mycket av det för det mesta. Men ikväll, när Peter, som gjort en hjärttransplantation och berättar om människor han känner som haft nära döden-upplevelser som sagt att de sett släktingar på andra sidan, att känslan de upplevt var så fantastisk att de inte ville vända tillbaka, hur kan det inte skrämma en och göra en otroligt lugn på samma gång?

Jag har alltid sett på döden som någonting som gestaltar sig som man själv vill. Jag vill segla in i gryningen, till ett avlägset grönt land. 

Och jag babblar.