annatyra

Jag trodde då jag hade sett mycket. Men vad hände. Min fina vän Sofia spårade och gjorde den här bilden, den var så perfekt så nu tronar den på min dator som bakgrundsbild. Underbart.

1. Alltså nu ska vi snacka om Justin Bieber. Han är ingen jag lyssnar på. Ingen jag hatar. Jag ingentingar honom helt enkelt. Så provocerande är jag. Det enda jag nåntingar med honom är hans otroligt djupa uttalande "I just want to say thank you so much, not only to God but to Jesus". Jag vet inte, det är något som inte riktigt är riktigt klyftigt med det uttalandet.

Det jag tänkte komma fram till var hur ofta skämt  om att han låter som en tjej som skriker, blir överfallen eller strypt. För kom igen, jag har aldrig hört någons skrik låta autotunat. ännu mindre tror jag att någon som blir strypt skulle kosta sig på att waila. Han har bara ganska saftsoppig musik, inte särskilt djup och mjäkig. Men sånt ska också få finnas, alla kan inte lyssna på Symfoni X, Sufjan Stevens eller Skitarg.

2. Skulle alla lyssna på Skitarg skulle världen vara väldigt annorlunda. Verkligen.

3. Det här med avstånd. Jag har inte träffat mina klasskamrater än så länge på lovet. Nog för att det inte gått många dagar. Och jag har inte saknat dom särskilt mycket, för vi har en gemensam facebooksida och dom finns ju bara en biltur bort. Men just nu, när jag är i Umeå hos min mammas pojkvän några nätter, då känner jag hur långt borta dom är. 

Det är lite konstigt, med tanke på att jag kan ha precis samma mängd kontakt med dem nu, internet finns ju i Umeå också. det är bara för att vi inte befinner oss i samma kommun. Och det är ju konstigt, när världen är så liten nuförtiden.

Jag har snackat med en tjej från Belgien och en från Australien idag, samtidigt som en annan från England gjorde min dag när hon sa att hon tyckte jag var rolig. Men mina klasskompisar är så långt bort!

Några duktigt uppsalapojkar som är riktigt duktiga på att spela musiken

Har sovit som en stock hela helgen. Det blev en vild fredagkväll sovandes i soffan redan vid halv elva med Ellen, som gosade alldeles för mycket med Gammstickis. Vi sov till tio.

Igår, lördags, åkte jag tilll Oskar och fick träffa hans äldsta bror, båda bröderna kom hem för jul igår. vi såg på Bruno, som förstörde kådespelaren som spelar Kurre i årets julkalender totalt för mig. För att summera den filmen var mitt bästa uttalande "För mycket snopp". Typ.

Spelar min livs roll som fiskmås. Dock bara en talroll. I alla fall.

Jag är jättestressad. Typ som i Skrika åt sin pappas fru för att hon frågade om jag var på körrep eller något med skolan. Fast det sa jag förlåt för direkt efter. Jag orkar inte ens räkna upp allt jag måste göra den här veckan. Lussat har jag dock gjort klart idag. Mer än så hade jag inte att säga.

Hem och plugga psykologi!

I mitt huvud kommer det här inlägget bli långt. Vi får se vad som händer. 

Jag har haft en otroligt rolig och hektisk och jobbig vecka. Precis som de senaste fem veckorna. Oj vad jag har lärt mig nya saker om mig själv. Oj vad jag har lärt mig nya saker om mina närmaste. Oj vad svårt det är att ångra sig och måsta ta konsekvenserna, och att vara trogen sina vänner när de egentligen har fel. Ni förstår inte mycket va?

Pappa och Maria bjöd över en vän till familjen, väldigt klok person, Peter. Vi började diskutera tro. Och hur svårt och komplext och vackert tro kan vara. En fråga som jag speciellt kom att ställa mig var (det här var en bra bit in i samtalet, och det var efter en udda avstickare till tusen och en natt-sagorna) varför är Jesus ibland en större del av kristendomen och tron, när det var Gud som skapade människan och deras tro? Men samtidigt, hur ska jag kunna tro på något som är så svårt att nå? Så otillgängligt för mig, medan jag vet att Jesus fanns, och jag så lätt kan ta till mig hans budskap om kärlek. Det är ett mycket rimligare alternativ för mig.

Jag har känt närvaron av Gud - Jag kunde inte själv säga vad det var, men det var som en käftsmäll och tusen kramar samtidigt - en gång, på en väldigt nära väns dop för några år sedan. Det var ett frikyrkligt konfirmationsdop, och när vi, efter att hon doppats ner i vattnet och byt kläder, stog runt henne upplevde jag en så otroligt skrämmande känsla av att vara en del av allt. En del i ett stort flerdimensionellt pussel. Jag kände.. en nåd vändas mot min vän. Jag kan inte förstå att jag säger det här. Det är så otroligt för mig.

Det här har också att göra med en status jag skrev på facebook i veckan, "Jag hade glömt hur sur jag blir när jag inte får veta svaret på mysterier". Det finns så många mysterier i livet. Och jag är livrädd. Jag är dock bra på att ljuga för mig själv och tränga bort mycket av det för det mesta. Men ikväll, när Peter, som gjort en hjärttransplantation och berättar om människor han känner som haft nära döden-upplevelser som sagt att de sett släktingar på andra sidan, att känslan de upplevt var så fantastisk att de inte ville vända tillbaka, hur kan det inte skrämma en och göra en otroligt lugn på samma gång?

Jag har alltid sett på döden som någonting som gestaltar sig som man själv vill. Jag vill segla in i gryningen, till ett avlägset grönt land. 

Och jag babblar.

Var det där ens en riktig mening?